2012-01-09

måndag, 19.43

vi sitter tysta. två människor i samma rum vid varsin dator. vi delar lägenhet men inga meningar, inga intressen. det är knepigt. jag får ingen energi, utan blir låst och obekväm. så, här sitter jag, i mitt hem. stel som en ispinne, ja, kall också. varmvattnet var slut när jag duschade och ute är det -10 grader. jag har fastnat i oslo och gillar bara delar av allt, ibland. behöver söka jobb nu för om bara fyra dagar är jag arbetslös och egentligen vill jag kanske hellre vara det än att jobba på något smutsigt matvarulager. men att sitta här och ruttna är lika unket som att sitta varsomhelst och ruttna, egentligen. funderade idag över varför jag inte bara drar någonstans, till barcelona, och är där för att känna av lite liv. fan, allt fryser till is här ju. hur blickar man framåt samtidigt som man är här och lever nu?

ja, nä, nu öser jag här för jag vet att max fyra personer jag känner kommer läsa detta. resten finns inte eller iaf inte i mitt liv.

när jag var hemma tittade jag på en massa gamla bilder och hittade några kollage som jag tror jag gjorde under 2009. här:



















förresten såg jag the dreamers igår som jag länge velat se. märklig men fin film. idag tänkte jag ladda ner en serie men eftersom jag inte kan behärka nerladdningsprogram så fegade jag ur, rädd för att ha infekterat dannys dator. vi har haft en bra helg, en riktigt bra helg. inte för att vi gjort så mycket, men jag har skrattat tills jag gråtit och inte tvärt om, hehe. har hunnit med en och annan dans och finmiddag också. och så har jag druckit minst fem koppar gyllene svenskt kaffe som gör mig pirrig på helt rätt sätt, om jag dricker det vid rätt tillfälle. (en krönika om kaffe av hanafoslud. nävetduvad vafan vadärdetsomsker) hedå.

2 kommentarer:

B. sa...

aah, fina hanan! det är så märkligt det här att vi sitter så långt i från varandra och känner på't ungefär likadant, och att du kan formulera orden på mina tankar (egentligen är det ju inget positivt för det är ju ganska tråkiga tankar, men allt blir ju lättare när man är två).

Vi håller ut nu, med intensiv kontakt och stöttning ska vi nog fixa den här vinterdeppen också,sedan kommer solen tillbaka och vi ser på livet med nya ögon och nyfunnen livsglädje!

Anonym sa...

vilka fyra blev vi?