fryser

gjorde mig nyss en andra kopp kaffe. dumt. blev nervös och virrig bara av den första.

jag känner mig stor men liten och tänker att det kanske är bäst att gömma sig på rummet

fram till någon tvingar ut mig. men sen går ju inte det. måste packa vandra handla.

festa shoppa supa konsumera. ge bort ett p-piller, hämta ut egna. köpa kaffe, fixa film, äta bajs.

och ta avsked till alla jag tycker om. ett hejdå-vi-ses-nästa-gång-jag-vet-inte-när-det-blir.

kanske räcker att skriva här så slipper mitt hjärta bli så tungt. så, hejdå alla ni.

vi ses nästa gång, jag vet inte när det blir.

tiden läker tydligen alla sår

så mycket händer hela tiden i en, omkring en, att man inte märker hur mycket tiden gör.

hur fort ett år går.

står och hänger i ett fönster

äntligen kan jag ha stora bilder

inte fullt så glad som sist

men varför vara nöjd när man kan vara ledsen och svår.

känns som jag skrivit och sagt att min kamera är sönder typ tusen gånger. men nu är den det, på riktigt. helt död och det är ganska sorgligt.

hemma

yola

är hos dig alldeles strax

for all we know

hade kunnat göra hur många inlägg som helst om vad jag vill och om hur det aldrig blir som man vill.

om hur enkelt det var när det bara var vi två, vännerna i vimlet, bara vi två och hjärtan som fladdrade för oss själva,

inte för någon annan, inte för någon vars hjärta fladdrar för någon annan. denna gången skulle jag inte fälla några tårar.

(for all we know - nina simone)

lights are blinding my eyes

egentligen ska det inte vara svårare än såhär

det enklaste

varför måste allt alltid vara så svårt

saknar malmö. det känns så himla konstigt.